Det är en salig blandning känslor det där med att vara kär. Ett lyckorus blandat med nervositet och ångest, illamående och längtan - för mig personligen i alla fall. Hoppar till den biten då känslorna inte är lika framträdande och ett lugnt och en trygghet börjar ta form i relationen. Det slentrianmässiga framför det osäkra och spännande, eller?

 

Det känns som att någon tar din kropp och ditt sinne i besittning, styr dina tankar och ditt agerande - en marionettdocka som kämpar med att komma åt saxen; en sax som ligger långt, långt bort. En enformig vardag med ekonomiska svårigheter, det känns som att trampa i kvicksand och inga problem i världen kan riva hål i dessa känslor som ligger som en varm klump i ditt bröst.

 

Ju mer du äter, desto hungrigare blir du..

 

 

 

Min ryggvärk är inte att leka med just nu. Går runt i lägenheten, viftar på armarna i cirklar, ligger på mattan under ett stort täcke, åmar mig lite i soffan, osv osv. 

Till något helt annat, blev positivt överraskad när jag såg lönebesked för maj månad förut. Det känns bra när pengarna börjar rulla in som vanligt igen! Och det känns jävligt bra när man haft folk i sin närhet som kunnat låna ut pengar till en under ett par månader; vad hade man gjort annars, om man varit helt ensam? hemska tanke.

 

 

Jag tror att kvinnor i alla åldrar kan finna stöd i feminismen. Som ung kvinna med sviktande självacceptans finner jag stöd i feministiska analyser som förklarar hur saker och ting hänger ihop. Hur jag, eller det ”jag” som tillverkar framför spegeln varje dag anses vara mer naturligt än det på riktigt naturliga, det jaget som finns under den påmålade masken. Att det inte är mitt eget fel att jag har hjärntvättats in i skadliga ideal. Ibland kommer jag på mig själv med att vika undan med blicken då jag inte bär smink i det offentliga rummet, det är med ångest och olust som jag möter min egna osäkra blick i spegelns giftiga yta. När jag klär ut mig, eller som det lustigt nog ofta kallas, ”gör något för mig själv”, anses jag vara mitt naturliga jag. De skall målas omsorgsfullt, de skall lukta gott, rakas smörjas och poleras – inte förrän dess anses kvinnan vara ”sig själv.”
Som att man är något onaturligt och fult monster som man som kvinna förväntas måla över med kulturella produkter. Det låter som att folk tror att alla med kvinnligt kön kommer färdigspacklade och utsmyckade ut från modern, som sina naturliga kvinnliga jag.

Mediala texter och bilder, bekanta och vänner, obekanta och ja – kollektivet har präntat in att jag inte duger som jag är, att utseende är av väsentligt värde. Idag, liksom förr påverkas jag lika mycket. När skall jag bli motståndskraftig? Hur många gånger har man inte hört en och samma person håna någon på grund av utseende och senare förlöjliga densamme för att hen använder ”för mycket smink?” Berätta mer än gärna för mig hur man bryter ett redan invant beteende!

Hur långt över gränsen har det gått när en stor del av befolkningen inte vågar gå ut utan att klä ut sig till kvinnor? Och andra halvan av befolkningen utsätter sig själva för fara då de bär de kulturella attribut som anses tillhöra kvinnfolket.

Kvinnor skall vara utklädda till kvinnor och män till män, annars! För det var ett jävla tjat om att män skall vara män och kvinnor skall vara kvinnor. Om män ses utklädda till kvinnor på tex. tv bryter ofta höga skrattsalvor ut. För gud så löjligt med män som går i klänning och bär typiskt kvinnliga attribut. Undrar om de vuxna som jag spenderade min tid tillsammans med som barn tänkte på vad detta skrattande sände för signaler? Det var alltså okej även för mig att skratta när en pojke hade långt hår, smink och klänning - för det var han som gjorde fel.

Och gränsen för hur en kvinna har tillåtelse att se ut är hårfin, att vara ”för kvinnlig” tenderar att trigga igång människor som gärna tar sig rätten att lägga sig i hur andra skall se ut. För kvinnor skall ju alltid granskas och kontrolleras. Folk får skylla sig själva för hur ”de väljer att se ut” brukar det låta. Men kom igen! Tror ni på riktigt att det är ett val?

Vi vet redan att kvinnlighet är ett högst onaturlig påfund och blir det ”för onaturligt”, vill folk gärna påtala detta.
Om person x tex. plastikopererar sig är det inte bara x angelägenhet utan en hel massa personers. Något som egentligen bara rör personen själv ifråga bli öppet för offentlig förnedring och skuldbeläggning där någon som anses se för onaturlig ut utsätts för grova ord dagligen. Samma sak gäller när det handlar om att bära för mycket smink, avgörande här brukar vara åldern. Har det att göra med ett barn ifrågasätts ofta föräldrarnas förmåga att sätta gränser ”hur kan dom låta sin elvaåring bära smink” etc. Tänkte faktiskt skriva ett inlägg till om just det.

Varför inte problematisera det som gör att det kvinnliga könet kommer med förväntningar istället? Ifrågasätt inte enskilda personer, ifrågasätt tidningar såsom ”Hänt extra”, "Frida" eller "Posh" istället. Motarbeta idealen och spy inte ut er galla över unga tjejer som gör allt för att passa in i de snäva ramar som vuxna satt upp – för då sparkar ni på helt fel personer.

 

1) I femte klass blev jag retad för att jag inte bar string som många av de andra tjejerna, jag var tio år gammal. Jag kunde inte förstå varför vi helt plötsligt inte kunde använda trosorna som vi alltid hade använt, vad några cm mindre tyg gjorde för skillnad. Jo, de vittnade om en barnslighet som inte ansågs eftersträvansvärd. Inte skulle väl en tio-årig flicka leka och ha sig, nej då var det ju hög tid att öva sig på vad maskeraden kvinnlighet innebär. I smyg övade jag mig på att använda string, de skavde och kändes bara fel.

2) När jag var ungefär femton år gammal fick jag reda på av en bekant att en tjej som var på samma ställe som mig och mina kompisar ville slå ner mig för att hon ansåg att jag hade en för kort kjol. Blyg för att visa hud som jag var började jag återigen att skyla mina ben, jag ville ju inte riskera att något hände. Att göra sig själv en björntjänst och sen multiflicerar vi det med 10 000.

3) När jag gick i sjuan så erbjöd sig några tjejer i min parallellklass att ”fixa mig”. För om jag bara lärde mig att trixa lite på ytan så kunde jag minsann också se bra ut, jag behövde bara inskolas i sminkets värld. Att börja använda smink var att nå någon slags milstolpe av personlig mognad.

I ett samhälle där människor kämpar för att bevara snäva och skadliga könsroller är detta resultatet. Barn tar efter, fogar sig och vill efterlikna det kvinnliga respektive det manliga. När folk säger att det bara är att lära sina barn att de duger som de är förstår de inte vidden i det hela, då bekämpar vi inte problemet. Vilket barn lyssnar hellre på vuxna än på folk i sin egna ålder? Sparka åt rätt håll!

 

* Lära mig sticka.

 

* Blir helgrym på det engelska språket.

 

* Skriva klart min påbörjade bokserie.

 

* Brodera ett knippe tavlor till min samling.

 

* Åka till London och gå på Harry Potter Studio Tour.

 

* Göra min efterlängtade tatuering.

 

* Renovera här hemma.

 

* Få bada i en wave pool.

 

* Åka på en veckas skidsemester och skida rumpan av mig.

 

* Låta bloggandet bli en del av min vardagsrutin.

 

 

* Lära mig japanska.

 

* Ta en fika med J.K Rowling (helst efter att punkt två upptill är avklarad.)

 

* Bearbeta och bli kvitt min sociala ångest.

 

* Ta körkort (svårt rent ekonomiskt och pga rädsla.)

 

* Köpa ett hus i sten, och på tal om sten - det skall helst ligga ett par stenkast utanför stan.

 

* Få röstskådespela i barnprogram.

 

 

"Different solution" från facebook. Oj vad många göra-själv-ideér jag har fått tack vara den här sidan. Okej, vissa, som den här närmast under tex. kanske tar lite för lång tid.

 

 

 

En facebbokgrupp som visar på hur fel det kan bli när man gör en särskrivning, det blir ju faktiskt ganska roligt ibland.

 

 

 

Något jag återkommande stöter på är att folk ofta ber om ursäkt för hur de mår, att ingen riktigt vill tas som den där som ältar på om sig själv och sina egna känslor. Om folk tycker synd om sig själva vill de gärna be om ursäkt för det också, för inte kan man väl sitta och tycka synd om sig själv när man bor i ett så rosigt och paradisigt land som Sverige?
Eh jo. Det finns miljontals anledningar till att må dåligt och det är helt okej att tycka synd om sig själv och få sina känslor lyssnade på. Tänk om man alltid skulle dra resonemanget att det finns människor som har det sämre ställt.

"Nej, inte kan väl jag sitta och prata om att min mamma har dött, hen har ju förlorat två föräldrar."

"Inte skall jag älta om att jag känner mig ensam i skolan, det finns barn som blir slagna också."

Det kommer aldrig att gå å jämföra sig med andra, den självupplevda smärtan tar sig ju i olika form beroende på vem som känner, beroende på vem som "varit med om", alla har en helt egen värld där inne. När jag tar till min empatiska sida och "känner med" en annan person så kan jag bara utgå ifrån mig själv, jag kan aldrig fullt ut förstå vad som rör sig där inne i den andra personen.

 

Det är viktigt att våga uttrycka sin känslor och framförallt att bli hörd och sedd av andra och inte bortschasad när man tar till orden. Jag blir ledsen när jag ständigt kommer i kontakt med så många som stänger in sina känslor för att inte ses som "attentionswhores." Kräv uppmärksamhet, det är ni värda, det är alla värda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*Något hemskt inträffar och det skrivs om det, några sekunder senare..*

 

Jag: "Där mänskligheten alltid har varit. Igår, förra vecka, månaden, året, decenniet.
Det är liksom inget nytt att människan är kapabel att begå onda gärningar och skada andra för sin egen vinnings skull. Är bara lite förundrad över den ständiga tonen av förvåning när ett brott begås. Det finns och kommer alltid att finnas människor som skadar och våldtar barn, stänger in djur i påsar och dumpar dem i containers, det är inget nytt eller föränderligt, tyvärr. Som tur är så är vi fler som är överrens om att det inte är okej.