Det är en salig blandning känslor det där med att vara kär. Ett lyckorus blandat med nervositet och ångest, illamående och längtan - för mig personligen i alla fall. Hoppar till den biten då känslorna inte är lika framträdande och ett lugnt och en trygghet börjar ta form i relationen. Det slentrianmässiga framför det osäkra och spännande, eller?

 

Det känns som att någon tar din kropp och ditt sinne i besittning, styr dina tankar och ditt agerande - en marionettdocka som kämpar med att komma åt saxen; en sax som ligger långt, långt bort. En enformig vardag med ekonomiska svårigheter, det känns som att trampa i kvicksand och inga problem i världen kan riva hål i dessa känslor som ligger som en varm klump i ditt bröst.

 

Ju mer du äter, desto hungrigare blir du..

 

 

 

En facebbokgrupp som visar på hur fel det kan bli när man gör en särskrivning, det blir ju faktiskt ganska roligt ibland.

 

 

 

Något jag återkommande stöter på är att folk ofta ber om ursäkt för hur de mår, att ingen riktigt vill tas som den där som ältar på om sig själv och sina egna känslor. Om folk tycker synd om sig själva vill de gärna be om ursäkt för det också, för inte kan man väl sitta och tycka synd om sig själv när man bor i ett så rosigt och paradisigt land som Sverige?
Eh jo. Det finns miljontals anledningar till att må dåligt och det är helt okej att tycka synd om sig själv och få sina känslor lyssnade på. Tänk om man alltid skulle dra resonemanget att det finns människor som har det sämre ställt.

"Nej, inte kan väl jag sitta och prata om att min mamma har dött, hen har ju förlorat två föräldrar."

"Inte skall jag älta om att jag känner mig ensam i skolan, det finns barn som blir slagna också."

Det kommer aldrig att gå å jämföra sig med andra, den självupplevda smärtan tar sig ju i olika form beroende på vem som känner, beroende på vem som "varit med om", alla har en helt egen värld där inne. När jag tar till min empatiska sida och "känner med" en annan person så kan jag bara utgå ifrån mig själv, jag kan aldrig fullt ut förstå vad som rör sig där inne i den andra personen.

 

Det är viktigt att våga uttrycka sin känslor och framförallt att bli hörd och sedd av andra och inte bortschasad när man tar till orden. Jag blir ledsen när jag ständigt kommer i kontakt med så många som stänger in sina känslor för att inte ses som "attentionswhores." Kräv uppmärksamhet, det är ni värda, det är alla värda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*Något hemskt inträffar och det skrivs om det, några sekunder senare..*

 

Jag: "Där mänskligheten alltid har varit. Igår, förra vecka, månaden, året, decenniet.
Det är liksom inget nytt att människan är kapabel att begå onda gärningar och skada andra för sin egen vinnings skull. Är bara lite förundrad över den ständiga tonen av förvåning när ett brott begås. Det finns och kommer alltid att finnas människor som skadar och våldtar barn, stänger in djur i påsar och dumpar dem i containers, det är inget nytt eller föränderligt, tyvärr. Som tur är så är vi fler som är överrens om att det inte är okej.

Nya tider. Snart sticker jag iväg till mitt nya jobb där jag förhoppningsvis får stanna kvar ett tag i alla fall. Det är en känsla av nervositet blandat med förväntning som ligger där nere i magen och trycker just nu, antagligen lättar det lite när jag kommit iväg till tåget. Jag har verkligen inte varit arbetslös länge men det känns som om jag har suttit här i ett halvår.
Tänk att en månad och ett par veckor kan kännas som en så lång tid, som om varje dag vore en evighet? Idag skall jag börja rita en header till bloggen, från början var den här bloggen tänkt som en slags konstblogg där jag tänkte lägga upp teckningar, tavlor och annat kludd jag åstakommit. Nu får det blir en kombinerad blogg istället, jag ritar faktiskt inte så mycket längre om det inte är ett större projekt. Tavlan som jag håller på med nu tex. har jag varit på gång med sedan i oktober och den är långt från färdig. Nej, nu skall jag pallra mig in i duschen så att jag i lugn och ro kan sätta mig och ringa några jobbiga samtal efter.