Ett omtöcknat stycke människomassa vaknar sakta till liv i den sena eftermiddagsdimman. Sortera allt som hänt, både i drömmarna och i den verkliga världen. Hon är medveten om att hon måste plåstra om, vårda och vänta ut den bakfylla som helt tagit hennes kropp i besittning. Hon kan spelets regler men vägrar vara en del av det som väntar. Flaskorna hånler mot henne från golvets smutsiga yta, hon ler inte tillbaka.

 

 

Småsaker spelar alltid roll i det stora hela. Att veta att någon annan har makten över DIN framtid är en otäck känsla, ovissheten utplånar glädjen. Om någon drar ur en skruv kan ett helt bygge raseras, eller hur? Så ser min livssituation ut för tillfället, utan en stadig grund att stå på. Att inte ha ett eget hem är otryggt, framtidsosäkert och går något snett så står man där, bostadslös.

Jag måste bli bättre på att hantera kritik som riktas mot mig. Jag tror att det är känsligt för att jag i en flerårsperiod har kämpat med mig själv och ändå så räcker det inte till, för trots det så är jag ännu svag.

Jag försöker acceptera folk för deras fel och brister, tänka att alla har något fint och att varje människa är en del i en ständigt pågående utvecklingsprocess förutsatt att denne någon är mottaglig för det. MEN - när värderingarna skiljer sig FÖR mycket så krymper den här människan i mina ögon, jag kan inte rå för det. Den här personen är inte längre en människa med fina egenskaper utan hen förvandlas till sin värdering och det är det ENDA jag ser, förlåt. För att klargöra vad jag menade, om någon uttrycker sig homofobiskt kommer detta att vara det ända jag tänker på senare.