Något jag återkommande stöter på är att folk ofta ber om ursäkt för hur de mår, att ingen riktigt vill tas som den där som ältar på om sig själv och sina egna känslor. Om folk tycker synd om sig själva vill de gärna be om ursäkt för det också, för inte kan man väl sitta och tycka synd om sig själv när man bor i ett så rosigt och paradisigt land som Sverige?
Eh jo. Det finns miljontals anledningar till att må dåligt och det är helt okej att tycka synd om sig själv och få sina känslor lyssnade på. Tänk om man alltid skulle dra resonemanget att det finns människor som har det sämre ställt.

"Nej, inte kan väl jag sitta och prata om att min mamma har dött, hen har ju förlorat två föräldrar."

"Inte skall jag älta om att jag känner mig ensam i skolan, det finns barn som blir slagna också."

Det kommer aldrig att gå å jämföra sig med andra, den självupplevda smärtan tar sig ju i olika form beroende på vem som känner, beroende på vem som "varit med om", alla har en helt egen värld där inne. När jag tar till min empatiska sida och "känner med" en annan person så kan jag bara utgå ifrån mig själv, jag kan aldrig fullt ut förstå vad som rör sig där inne i den andra personen.

 

Det är viktigt att våga uttrycka sin känslor och framförallt att bli hörd och sedd av andra och inte bortschasad när man tar till orden. Jag blir ledsen när jag ständigt kommer i kontakt med så många som stänger in sina känslor för att inte ses som "attentionswhores." Kräv uppmärksamhet, det är ni värda, det är alla värda.