Stundtals vill jag lägga mig i fosterställning och gråta för att jag känner mig så maktlös. Jag känner mig fångad i unkna strukturer som förpestar livet och gör det svårare att känna sig fri. Jag avskyr att vara ett slags tillbehör till min kropp, att döljas inuti ett skal som sätter upp förutsättningar och sänder signaler till andra om vem jag är. Det ultimata blir att acceptera mig själv för den jag är, bristerna såväl som styrkorna. Ett delmål blir att acceptera att jag inte accepterar mig själv och att tänka att jag helt enkelt inte är där riktigt ännu. Jag har nämligen märkt att det är lätt att skuldbelägga sig själv för att man har fallit offer för ohälsosamma mönster. Många har gjort den här resan före mig och jag tvivlar inte på att jag också kan.

Jag avundas dem som ser på sig själva utan ett unds kroppsförakt och med ett självförakt som är snudd på obefintligt - jag vet att det är långt kvar dit. Hur skakar man av sig idealen som skriker åt en att anpassa sig, hur brottas man med den stora världen som kan te sig så skrämmande i stunder då man känner sig liten? Hur mycket jag än anpassar mig (för jag tänker att inte anpassa sig också kan vara extremt ångestframkallande) så är det trots allt den där lilla gubben där inne under skalet (jaget) som omformas, utvecklas och får nya perspektiv på saker och ting allt eftersom åren går. Jag fanns där som grund redan från början, en grund som sakta men säkert har börjat få golv, väggar och bjälkar. Hur blir man nu ett stadigt hus i ett samhälle fullt av specialbyggda rivningsmaskiner? Ungefär så känns det.