Jag vet att det var fler än jag som satte klockan tidigt för att hinna upp till favoritprogrammet Sailor Moon innan frukost. Jag brukade fantisera om att en katt tids nog skulle leta upp mig och avslöja min sanna identitet. Självklart så ville jag också vara en hjältinna som slogs för det goda och för kärleken. Det gick att relatera till Annie, eller Usagi som hon heter i det japanska originalet. Hon var en hjältinna men samtidigt så mänsklig; klumpig, ständigt försenad, dagdrömmande, underkänt på vareviga prov. I mitt barnahjärta såg jag upp till den här vimsiga tjejen, som trots sina brister klarade av att bemästra fienden, som trotsade sin rädsla och riskerade livhanken varje gång en ny demon dök upp – även när hon inte ville slåss.
Nu när jag återigen tar upp Sailor Moon, för att bli lite nostalgisk sådär, har jag ett nytt vapen i beredskap – ett par kritiska ögon. Det behövs inte direkt någon djupanalys för att hitta det uppenbara budskapet, "att vara smal är viktigt, viktigare, viktigast!"
Jag hade då inget minne av att det förekom så mycket viktmobbning och smalhets i programmet. Ett par episoder in i första säsongen och jag vill skrika: ”MÅNTIARA ATTACK”, så högt det bara går. Jag valde att titta närmare på några avsnitt och slänga in några citat här på bloggen.

 

Såhär ser fjortonåriga Annie ut..

 

Annie: ”att bli smal är varje flickas dröm och jag har så svårt att förlåta den som utnyttjar eller leker med oskyldiga flickors drömmar.”

Annie: ”åh neeej! *storbölande*,  jag har gått upp i vikt.”
Annies pappa: ”men Annie lilla, det är väl ändå ingen katastrof, du växer ju faktiskt fortfarande.”
Shino: ”det är för att du är en slöfock, syrran.”
Pappan: ”ja du tränar ju ingenting numera.”
Mamman: ”och godis äter du precis hela tiden.”
Hela familjen: "klart att du blir tjock."

Ni tänkte inte ifrågasätta att er väldigt smala dotter mår dåligt över sin viktuppgång? Hennes pappa var inne på ett bra spår men ändrades sig så fort Annies bror började retas. Även om familjen har en skämtsam ton blir Annie märkbart påverkar och det spär bara på hennes viktfokusering ännu mer. Först trodde jag att det fanns en poäng med att all fokus på vikt, att de ville belysa ett viktigt ämne - det är farligt att svälta sig till exempel. Men det kom aldrig någon sensmoral, hetsen kring vikt ifrägasätts aldrig.

 

Kort efter..

 

Luna: ”ja, det hjälper inte att gråta Annie, du får helt enkelt låta bli att äta så mycket i fortsättningen. Ja och börja träna.”
Annie: ”Mm, men vad är det du ritar för något?”
Luna: ”Annie, om sex månader!”

 

All hets leder till att Annie bestämmer sig för att sluta äta. Någon dag efter sitter hon utan mat under lunchen och tittar suktandes på Limas matlåda. På rasten berättar hon för de andra tjejerna att hon har börjat banta.

”Så du bantar Annie?”
”Jaaa..”
”Jag vet precis, jag har provat massor av olika sätt.”
Alla: ”vi också!”
”Prova med simning Annie. Då går du helt säkert ner.”
”Ananasdiet funkar inte och fasta funkar inte, jag tror att jag har försökt precis allting och ingenting får en att gå ner i vikt.”
”Är inte att bli ihop med någon den bästa bantningsmetoden, det har jag hört.”
”Du har väl aldrig varit ihop med någon?”
Alla: ”Nej, det märks!”
”Märks det? *tar illa upp* vaddå, vad menar ni med det?”
”Lugn, det är inte ditt fel. Du kan ju inte rå för hur du ser ut.”
”Och det skall du säga ditt fultryne.”

 

Trots att Annies omgivning får henne att må väldigt dåligt så hänger hon gärna på när det kommer till att kommentera andras utseende.